French 1848-1903 Paul Gauguin Art Locations (born June 7, 1848, Paris, France ?? died May 8, 1903, Atuona, Hiva Oa, Marquesas Islands, French Polynesia) French painter, sculptor, and printmaker. He spent his childhood in Lima (his mother was a Peruvian Creole). From c. 1872 to 1883 he was a successful stockbroker in Paris. He met Camille Pissarro about 1875, and he exhibited several times with the Impressionists. Disillusioned with bourgeois materialism, in 1886 he moved to Pont-Aven, Brittany, where he became the central figure of a group of artists known as the Pont-Aven school. Gauguin coined the term Synthetism to describe his style during this period, referring to the synthesis of his paintings formal elements with the idea or emotion they conveyed. Late in October 1888 Gauguin traveled to Arles, in the south of France, to stay with Vincent van Gogh. The style of the two men work from this period has been classified as Post-Impressionist because it shows an individual, personal development of Impressionism use of colour, brushstroke, and nontraditional subject matter. Increasingly focused on rejecting the materialism of contemporary culture in favour of a more spiritual, unfettered lifestyle, in 1891 he moved to Tahiti. His works became open protests against materialism. He was an influential innovator; Fauvism owed much to his use of colour, and he inspired Pablo Picasso and the development of Cubism.   Related Paintings of Paul Gauguin :. | Sunflowers on a chair | There are two sheep | We come from who we are where we are | Washerwomen at Pont-Aven | Seascape in brittany (mk07) |
Related Artists:
Adriaen Isenbrant
(between 1480 and 1490 - Bruges, July 1551), was a Flemish Northern Renaissance painter, who from documentary evidence was clearly a significant artist of his period, but to whom no specific works can be clearly documented. As hypothesised by art historians, he ran a large workshop specializing in religious subjects and devotional paintings, painting conservatively in the tradition of Early Netherlandish painting. He is believed by some to be the anonymous Master of the Seven Sorrows of the Virgin. Other art historians doubt that any works can be reliably attributed to him, and the number of paintings attributed to him by major museums has been in decline for many decades. There are only a few documentary records of his life, and some mentions in literature from his lifetime or soon after, but he cannot be documented as the creator of any surviving work; everything else consists of hypothesis. It is possible that he was born in Haarlem or even in Antwerp about 1490. It is not known where or with which painter he served his apprenticeship. He is named for the first time in 1510, when he came to Bruges and bought his burghership. In November of the same year he already became master in the painterse Guild of St. Luke and the goldsmithse guild of St. Elooi. He was later elected nine time a deacon (in Old Dutch : vinder) and twice the governor (in Old Dutch : gouverneur = treasurer) of the guild. Soon he had an important workshop, probably in the Korte Vlaminckstraat in Bruges. This was close to the workshop of Gerard David, at the Vlamijncbrugghe and the former workshop of Hans Memling. Bruges, at that time, was one of the richest towns in Europe. Rich traders and merchants ordered diptychs and portraits for personal use. Isenbrandt painted mainly for private clients. However, there were some paintings that were created without any particular commission. He had enough work to even put out work to other painters in Bruges, as a legal suit from 1534 by Isenbrandt against Jan van Eyck (not the famous one) for non-delivery of paintings he had ordered, demonstrates. He was also appointed the agent in Bruges of the painter Adriaan Provoost (son of Jan Provoost), who had moved to Antwerp in 1530. Contemporary sources therefore mention Isenbrandt as a famous and well-to-do painter. He married twice, the first time with Maria Grandeel, daughter of the painter Peter Grandeel. They had one child. After her death in 1537, he married again in 1547 with Clementine de Haerne. This second marriage resulted in two daughters and a son. He also had an extramarital daughter with the innkeeper Katelijne van Brandenburch (who was at the same the mistress of his friend Ambrosius Benson). When he died in 1551, he was buried alongside his first wife at the cemetery of the St. Jacob church in Bruges; his children inherited no less than four houses with surrounding property.
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
ulrica fredrica pasch
Ulrika Fredrika Pasch, född 10 juli 1735 i Stockholm, död 2 april 1796, var en svensk konstnär. Hon var dotter till konstnären Lorens Pasch d.ä. och Anna Helena Beckamn, syster till konstnären Lorens Pasch d.y. och brorsdotter till konstnären Johan Pasch. Ulrika Pasch började måla 1756 men hade tidigt tillsammans med sin bror fått undervisning av fadern. Hon blev hushållerska åt en släkting, men målade på fritiden. Under en tioårsperiod försörjde hon sin pappa och syster som professionell porträttmålare i Stockholm innan hennes bror återvände från sina studier utomlands 1766, då de började arbeta tillsammans. Deras samarbete beskrivs som harmoniskt och de valdes båda in i konstakademien 1773. Hon var inte den första kvinnan som valdes in i akademin, men hon var den första kvinnliga yrkeskonstnären som blev vald. Hon ska ha målat detaljerna på broderns tavlor, som klädesdetaljer och liknande. Ulrika hade en framgångsrik karriär och målade ofta porträtt av kungafamiljen och hovet. Hon ansökte dock upprepade gånger förgäves för en pension. Systern Helena Lovisa (1744-96) hushållade åt sina syskon. Trots att det sägs att hon själv var en ödmjuk person som aldrig framhävde sitt arbete, så är hon en av få kända självförsörjande kvinnliga yrkeskonstnärer i Skandinavien före artonhundratalet.